Hannah Öhman

Ännu en tredje natt i rad, som jag sitter här med tårarna rinnandes ner för kinderna.
Lyssnar ännu en tredje gång på denna låt. Funderar på vad det är för några känslor, har aldrig heller kännt dom så här förr.

Floder av trårar som väller ur mitt hjärta, saknad, en jävla massa minnen som bränner.
Är så jävla rädd att bli sviken igen. Så att allt ska börja om.
Vilse, jag känner mig vilse. Folk lyssnar inte, ser inte. Dom ser aldrig att jag ropar på hjälp, fast än att jag inte visar det.
Men dom kollar mig aldrig i ögonen, frågar hur jag mår. Istället för att jag ser att dom kollar in i väggen bakom mig. Det känns så falskt. Allt känns så falskt nu !
Liksom, "Jag är här borta!" men jag syns inte..
Jag måste våga mer. Men vad gör jag.
Jag gömmer mig, tror att ingen märker. Att det bara är jag som vet.
Men det är ett problem. Många vet. Många som inte borde veta det. Minnen som jag bär på, som blir till en stor tung ryggsäck. Som jag inte kommer kunna bära på länge till, att jag inte orkar bära på den nå mer.
Att den kommer att gå sönder och allt åker ut. Allt på en gång.
Men gör samma sak igen. Fixar ihop den.

Jag försöker fixa min själv, men det kommer inte gå. Jag kan inte göra det själv.
Måste få hjälp av någon som jag kan litar på.
Jag vill ha någon att lita på, lita på upp till hundra procent. Och inte bara veta att man inte kan lita på den personen och fortsätta låtsas. Jag vill inte att det ska bli så nå mer.
Det är en text från en låt som jag känner lite att jag känner igen mig i det. Kommer nedanför.


"Jag sitter ensam kvar har kännt så mycket smärta förr, men alrdig nånsin såhär kan inte få nån sömn.
Har varit vaken flera nätter nu, och dag för dag.
Jag vet inte vem jag är har tappat bort mitt jag.

Det finns så mycket bra i livet som jag borde tacka för, men jag kan inte känna lyckan bara känner mig död.
Det finns ett sår i mig som aldrig kanske läker. Och det är sjukt att livet aldrig byret väder.
Har varit kolsvart nu så länge jag kan minnas, har bara svaga minnen från tiden innan. Men det var längesen jag kände riktig glädje och ibland kan jag känna att jag saknar världen."


Jag vill kunna spola tillbaka ! Då man kände glädje, då man verkligen kände vad man levde för, och att man önskar med allt att det höll i evigheter.

Då jag gick över gatan. (inte på övergångs ställen) Utan bara att det är på vilken väg som helst.
Att man kanske kände det där obehagliga om man tänkte "Tänk om jag vart påkörd nu." den rädslan man hade i magen.
Den var antingen större eller mindre för varje gång. Men den fanns i alla fall.

Idag känner jag inte så. Jag känner inte att jag är rädd för att bli påkörd. Helst av allt skulle jag bara vela stanna mitt på vägen då bilen inte kan stanna själv.
Jag är inte rädd för att få en hämsk sjukdom som man dör av.
Jag är inte rädd. Vilket jag var förr. Hela tiden.


Och Mahshid, förlåt så mycket för att jag påminner dig också om det som har hänt och allt jag har sagt. Jag menar inget argt eller nåt mot dig, jag vill bara spola tillbak tiden.

Mahshid, När jag är ledsen tänker jag tillbax på 12/1 dagen det blev vi och jag fick allt som jag önska !
Glöm inte det. Jag önskar att jag fortfarande kalla dig "min andra halva". Men det kan jag inte !

Förlåt. För att jag aldrig fanns där för dig, skulle vela göra hela saken bättre än vad den vart idag.

Your still my Angel . 

Hejdå.