Hannah Öhman

Nu sitter jag här i mitt rum, lyssnar på Lars Winnerbäck - Gråa dagar.
Det är en riktigt fin låt, och medans jag sitter här ensam. Så funderar jag på hur allt kommer bli..
Ångest hit och ångest dit, allt är nästan bara ångest !

Jag vill säga så mycket till dig nu, du kommer inte lyssna.
Du har säkert inte lyssnat.

Skämms du över mig på nåt sätt ?
Duger jag bara till dig då du vill ?
Det känns.. Mitt gammla jag duger åt dig. Det som jag inte vill bli igen..
Jag ser inte ut som du vill att jag ska, med blont hår. Mitt långa hår..
Jag saknar inte det, jag vill se ut som jag ser ut nu.
Det förändrades efter all skit som jag har fått !
Jag hatar att känna så här..
Jag vill inte känna så här !

Jag som trodde att du hade ändrat dig på riktigt, men om du har gjort det.
Varför beter du dig så här då ?
Är det fel på mig ?
Ska jag ändra på mig ?
Syns jag inte för dig då du är med andra ?
Är jag helt hopplös då du ser andra ?

Det jag kände idag, det var en besvikelse.
En besvikelse av mig själv. Att jag lät dig komma in i mitt liv igen om du bara ville såra mig.
Ge igen på nått sätt, jag vet inte hur du tänker och känner.
Så jag dömmer inte dig här och nu.
Jag skriver bara vad jag tror och känner..

Mest det jag tror, det som kommer upp i mitt huvud.
Det som sitter här och skaver så jag inte kan ta tag i nåt som jag behöver göra.
Jag vill veta om jag duger till dig, och att du inte skäms över mig.
Om du gör det så är det ingen idé att vi är med varandra !